legoman

Genre: Novell

Beskrivning(karaktärer, händelser, tidsperioder osv.): Denna historia ska skildra en ung kvinna som kommer till Tjetjenien i hopp om nya erfarenheter om livet. Hon blir dock fast i huvudstaden Groznyj då det andra inbördeskriget får sin början. Detta är hennes historia om hur livet sett ut sedan hon anlände till Tjetjenien och hur drastiskt hennes liv har förändrats. Berättelsen i utspelar sig under mindre än en timme, men historian som berättas är under en mångårig period då det pendlat mellan att vara fred och krig(1994-1996,1999-....). Berättaren är huvudkaraktären själv och i denna novell får du följa hennes tankar och funderingar då hon lever i en mycket dyster tillvaro.

Staden där mardrömmen blev till verklighet

"Jag vaknade morgonen den 3:e april år 2003 av att solen sved i mina ögon och att katten hoppade upp i min säng och började stryka sig mot mitt ben, hon var uppenbarligen hungrig. Jag orkade inte stiga upp ur sängen, drömmen jag hade drömt när jag legat i en dvala som hade kunnat vara i ett år hade varit helt underbar. Jag hade i sinnet varit tillbaka med min familj långt borta från detta helvete, och det ovanligaste och mest spännande med drömmen hade varit känslan av att vara lycklig. Jag låg kvar in sängen i några minuter och försökte förgäves att återuppleva denna underbara, spännande och så i samtidens ovanliga och efterlängtade känsla. Katten fortsatte att jama och när jag förstod att jag inte skulle återuppleva känslan av välbehag steg jag upp ur sängen och satte på mig min morgonrock jag fått av min moder en dag för länge sedan, en dag som jag nu betraktade som en dag från ett annat liv. När jag för första gången denna till synes "vackra" dag kollade ut genom fönstret speglade sig stadens gråhet och dekadens in i min blick och jag blev omedelbart orolig och tung.  Staden jag kollade ut över var staden Groznyj, även känd som Tjetjeniens huvudstad. Dekadens var något som alltid fascinerat mig, eftersom att jag alltid levt ett skyddat och lycklig liv. Dekadensen och mörkret var anledningen till att jag år 1997 packade mina väskor och gett mig iväg till Ryssland och Tjetjenien. Men nu när dekadensen, mörkret och sorgen var en del av mig, mitt liv och mitt sinne var jag inte alls lika fascinerad längre. Den till synes vackra dagen influerade staden med sitt solsken, men alla som bodde här visste att det bara var en illusion av lycka. En dröm som inte på mycket länge skulle bli verklighet. Dagen idag var en vanlig dag, om man nu skulle kunna kalla någon dag som jag varit med om sedan jag kom hit för normal. Jag hade inte packat mina väskor och rest iväg för att finna lycka och välfärd som många andra unga karriärssökande gör, jag hade varit ute efter att finna något helt annat. Jag ville upptäcka en annan del av världen och därmed se på livet med andra ögon och kunna få förståelse för individer som på många sätt är olika mig och har ett helt annat liv och annan bakgrund. Jag hade alltid varit intresserad av ryssland, dess demokrati och dess intensiva historia och det var just därför som jag bestämde mig för att bege mig till Tjetjenien, som var en rysk utbrytarrepublik. Jag visste att det tidigare varit oroligheter i Tjetjenien innan jag begav mig dit, att det uppstått oerhört dramatiska händelser då ryssarna försökte att återerövra utbrytarrepubliken. Detta gjorde mig dock inte avskräckt från mitt resemål, som jag idag önskar att det gjort, och trots att jag alltid ansett mig själv vara mogen och välplanerad åkte jag dit år 1997, ett år efter att ett inbördeskrig som pågått i två år hade nått sitt slut. Jag trodde att det var säkert, att det skulle bli intressant och lärorikt att åka till en så historisk plats, och jag förstod inte då att luftanfallen och kidnappningarna skulle få en ny början. För mig var det säkert att åka, "blixten slår inte ner på samma ställe två gånger" tänkte jag, ung och naiv som jag var. Jag ångrar mig nu, jag önskar att jag inte varit så naiv och identitetssökande. 6 år har jag nu varit här, fast i staden, staden som jag trodde skulle göra mig till en bättre människa men som enbart förvandlade mig till ännu ett vandrande lik i den dödsdömda staden. Jag tordes inte tänka på det mer. Jag slöt den röda morgonrocken närmare inpå kroppen och rös. Jag tordes verkligen inte tänka på det en enda sekund till. Jag hörde avlägsna jamanden från katten och kom på att jag fastnat i mina destruktiva tankar och ännu inte givit katten mat. Min katt var den enda jag hade just nu. Egentligen var den inte min katt, det var en herrelös liten kattunge jag hittat ute på gatan för ca ett år sedan. Jag hade direkt fastnat för hennes blick, jag hade känt igen mig själv i den söta och ensamma lilla kattungen, hon hade sett lika ensam och miserabel ut som jag kände mig, och jag tänkte att jag gjorde både katten och mig en tjänst genom att ta hem henne till mig. Jag hällde upp mat i kattens matskål och hon spann nöjt. När jag först kommit hit hade jag inte varit ensam, jag hade varit med mitt livs kärlek och min själsfrände Didrik. Didrik hade blivit hade blivit dödad under ett anfall av ryssarna för ungefär ett år sedan. Dödad tillsammans med 20 000 andra civila och maktlösa, oskyldiga och ständigt rädda personer pga. makthavarnas egoism och korruption. Jag hade blivit lämnad ensam, jag fastnat i en ensam het jag inte visste om den någonsin skulle ta slut. Jag började gråta. Det gjorde jag alltid när jag tänkte på Didrik, jag kunde bara inte låta bli. Jag lade mig på den kalla, ensamma sängen och kollade upp i taket som jag gjort så många gånger innan denna. Jag hörde hur vinden ven utanför fönstret och jag försökte återigen att somna, i desperat behov att kanske få känna känslan av lycka och komma bort från stadens grymhet. Men jag kunde inte somna. Sängen blev som en oas fylld av min sömnlöshet och tankarna började istället att vandra iväg mot det förbjudna igen. Jag tänkte på vad som hänt och hur mitt liv så drastiskt förändrats. När jag var ung bodde jag tillsammans med mina föräldrar och min ett år yngre syster utanför Edinburgh i England. Vi hade levt i en fin, gammeldags villa utanför staden och jag var trygg. Jag var lycklig, men ändå ville jag ha ut mer av livet, jag ville ha erfarenheter och äventyr så jag gav mig av. Samtidigt som jag tänkte på mitt förra liv kom ångesten krypande och sköljde över mig som ett iskallt hav. Jag började frysa. Detta var dock inget jag var ovan vid, tvärtom. Ångesten hade precis som dekadensen, destruktiviteten, sorgen och mörkret blivit en del av mig. Om jag ändå stannat hemma, trygg lycklig och i sällskap av folk jag älskar. Det var två år efter att jag kom hit som helvetet började, då min livsgnista slocknade, kanske förgått, då Aslan Maschadov blivit valt till Tjetjeniens president ett par år innan och nu började agera väldigt banbrytande och införde sharialagarna. Det var då mitt helvete tog start, då det politiska läget mellan ryssland och Tjetjenien blev alltmer kyligt vilket resulterade i ännu ett inbördeskrig. Det var då mitt liv tog slut, mitt lyckliga liv, då jag fick börja leva i ständig rädsla och oro. Det var då min själsfrände lämnade mig till min ensamhet och det var då ångesten och mörkret blev en del av mitt liv, min vardag och mitt sinne. Det värsta av allt var ovisheten om hur länge till jag skulle behöva vara tvungen att stanna i detta kärlekslösa och fördömda samhälle. I tanken på detta somnade jag åter igen och gled långsamt in i en orolig och dyster dvala. Känslan av att vara lycklig som jag så förgäves var ute efter hade varit en engångsföreteelse och jag visste att jag inte skulle få tillbaka min livsgnista förrän detta helvete var över."

Året är nu 2009 och kriget är fortfarande ett faktum.

Helena Lindholm